Alpin skidåkning är konst, dans, upplevelse och lagom irriterande. Varför åker vi skidor? Tävlar man i någon disciplin är det ju uppenbart. Tävlar man inte är det mindre självklart varför man envisas med att ta sig upp på en fjälltopp, vända spetsarna nedåt och låta tyngdkraften dra en utför sluttningen. Och, det inte bara en gång, utan upprepade gånger. Uppför - nedför, ett helt skidliv!
Någon, eller några ingredienser i skidåkning gör att vi vill återkomma till skidåkningen om och om igen. Vi vill gärna kalla oss själva skidåkare. En skidåkare blir man när man gör det så många gånger att man identifierar sig med fenomenet och det blir en del av ens kultur, sociala liv, behov och samtalsämne ... tror jag! Slutar man att vara skidåkare någon gång i livet eller en gång skidåkare, alltid skidåkare. Det kan man fråga sig! Är du skidåkare? Vill du bli skidåkare?
Vissa gånger passar skidåkningen bättre i sociala sammanhang med många personer (skidåkare) inblandade. Andra gånger är det bättre att åka skidor på egen hand. Vissa påstår att skidåkning har en helande faktor och några timmar skidåkning på fjället gör att själen mår bättre. Är det verkligen sant? Får skidåkaren själv bestämma om det fungerar så? Vi vet ju att allmän rörelse påverkar hjärnan positivt på många sätt. Det finns många medicinska fördelar för hjärnan med rörelse. Skulle det kunna vara så att skidåkning också påverkar oss mentalt på ett positivt sätt. Ibland är ju placeboeffekten lika god som någon annan effekt. Upplever jag att skidåkning är bra för mig kanske det räcker ... eller?
Kroppsuppfattning, kroppskontroll, balans, koordination och liknande element är viktiga i tillvaron rent generellt. Vi vill gärna ha kontroll på våra kroppar och kunna bemästra dem i många vardagliga sammanhang. Balans är rörelse. Lagom mycket rörelse. Rätt rörelse i förhållande till kroppen, underlaget, farten och målsättningen. Det har alltid varit spännande att utmana balansen och känslan av att vara nära att tappa balansen. Balans på en skida. Balans på två skidor. Tänk att skidåkning kan vara båda delarna och att båda varianterna kan vara rätt.
Hur många typer av underlag upplever en skidåkare under ett skidliv? Det sägs ju att eskimåerna har mängder av namn för snö (vilket vi också egentligen har). Frågan är hur många namn vi har för olika typer av underlag på ett fjäll i samband med skidåkning. Lössnö, nypistat, uppkört, vindpinat, isigt, puckligt, greppigt, skarsnö, bristande skare, rullsnö, frusen manchester, slasksnö, frusen slask, blomkål, kattskallar ... it goes on forever! Balans och underlag hänger ihop. Vi vill vara i balans oavsett underlag. Inte lätt. Det kräver en bred repertoar av skidtekniskt kunnande hos duktig skidåkare. Vi vill hitta balans men det får inte vara för lätt att hitta balansen. Letandet efter balans måste var förknippat med en portion av konstant utforskande, annars blir det för lätt. Egentligen ska vi inte hitta den optimala balansen under skidlivet. Det förstör liksom spänningen. Skidlivet behöver få behålla sin spänning.
Livet före och efter barnen gäller för ett antal saker i livet. Inte för skidåkning. Skidåkning är inkluderande. Skidlivet är före barnen, med barnen och efter barnen! Det är därför vi kan kalla det för ett skidliv. Skidåkning påverkar alla åldrar, alla i ens närvaro och det pågår på nåt sätt i olika faser under hela ens liv. Det finns inget: "för ung för skidåkning" eller "för gammal för skidåkning". Det är bara olika skeenden, olika sociala grupperingar, olika målsättningar och olika utmaningar.
Välkommen som skidåkare till skidlivet. Skidåkning är ingen konst - det är en del av livet!
Ola Rockberg www.privateskiintructor.se